Bevil Hogg spent the winter of 1975 driving through southern Wisconsin, looking for a place to grow this new venture. A business was forming now, and it was an entirely new shape: not retail, but a wholly owned subsidiary of Roth Corporation, funded by $100,000 in seed money secured by Dick Burke. They had a plan. What they needed was a space, industrial space, where they could turn the idea of American-made bicycles into something real.
Waterloo was a town of barely three thousand people — a bank, a church, a feed mill, and more taverns than seemed mathematically possible. There was a pickle factory and a printing plant that published Playboy Magazine, proofs of which were rumored to end up at the taverns a day before the rest of the world. It was a mill-town, a union town, and, though no one knew it yet, a town destined to become world-famous for bicycles.
Intill huvudgatan hittade en byggnad som knappast kunde kallas för fabrik. En väderpinad, nedgången, röd lada som hade använts för förvaring av mattrullar – 650 kvadratmeter med sprucken betong, flagnande färg och ljus som strilade in genom glappen mellan brädorna i väggarna och en mullrande tågräls bara några meter därifrån.
Luften var iskall där inne. Flera år senare mindes en av de tidiga cykelbyggarna hur snön drev in under ladudörrarna. Men på sitt eget speciella sätt var den perfekt.
Ladan var belägen halvvägs mellan Bevils hem i Madison och Dicks kontor i Milwaukee. Dick tyckte det var praktiskt. Det var ekonomiskt och avskilt men ändå nära nog för att ha under uppsikt på avstånd. Kanske kändes det som neutral mark för dem båda.
Bevil skulle senare säga att de valde ladan för att det var den enda möjlighet som fanns: ”Det fanns inga tomma industrilokaler på Wisconsins landsbygd. Ingenting. Det här var allt.”
Men en lada är mer än en byggnad. Det är en begynnelse, en plats som ger liv och en plats där saker blir bättre med tiden. Anspråkslös på utsidan, fylld av ambitioner på insidan. Det må ha varit deras ända alternativ, men det var också det rätta.
Under månaderna som följde samlade Bevil en liten grupp hantverkare i Waterloo. ”Galna cowboys som designade och byggde sina egna cyklar”, mindes han dem som. Vissa var redan byggare. Andra skulle komma att bli det.
Det var kaotiskt, kreativt och storslaget ofullkomligt. Det bjöds på fester, nakenbad på sommaren och rök som steg från ladan och inte alltid kom från cigaretter. Det var 1970-tal, och det här var konstnärer.
Men för stunden var allt fortfarande tyst i ladan. Ett skal som väntade på att fyllas. Kanske stod Dick och Bevil tillsammans i dörröppningen och stirrade in i tomrummet som redan kändes fyllt av möjligheter.
Det var mitt ute i ingenstans och början på allt. I den där ladan mellan Milwaukee och Wisconsin började något stort att hända.
Och det var något de behövde ge ett namn.